JOOOO!!! en riktigt stor händelse va ju i söndags. BRÖLLOP! mitt allra första bröllop någonsin vart ett japanskt! jag har vart på en mottagning efter ett bröllop en gång (japanskt det med) men nu fick jag följa med in i kyrkan oxå. En kompis som heter Soyoka skulle gifta sig, och för att jag har hjälpt henne med engelskauttal och sånt till hennes sånguppträdande pluss att jag vart på alla hennes uppträdanden, dans och sång, vilket inte ens hennes kille vart fick jag komma med. OJ! va nervigt det va. kom i kostym med nått slags nytt mode med ringslips eller va man ska kalla det. man knyter inte slips utan trär på nån ring istället och så har man skjortan öppen. Kaori gillade det i alla fall och det funkade la.
Kom till kyrkan och såg lite människor som stog utanför och snacka. de hade redan sett mig 50 meter innan och fnissade, pekade och försökte kontrollera sina tefat till ögon så gott det gick. gick inte. gick fram till några och frågade om det va soyokas bröllop. Halvt inne i meningen sa en av tjejerna “du e anders va”. jopps sa jag och alla börja garva och sa att mig såg man minsann från jättelångt avstånd (hmm.. trots att jag har jättelitet huvud???). tack sa jag och följde en annans pekning in till kyrkan. där inne va det KNÖK med japaner. och ALLA vart käpptysta och kollade på mig. Jag tror jag va rödare än ett ketchupparty så jag behövde inte spela mycket för att verka osäker. Har ju ingen aning om hur man gör på svenska bröllop, och va f**n gör man i japan?
jag såg två stycken människor långt in som började rycka och ha sig för dom inte visste om jag hörde hemma där eller inte. så jag gick mot dom och de mötte mig efter ännu mer tvekande. hej sa jag, jag e här för soyokas räkning. “JA HEEEEEJ” fick jag till svar. hehe ujuj. du måste va anders. jag e soyokas mamma och det här e hennes pappa. *bugningar* fint sa jag, hur funkar detta då? då börjar hon pladdra på svår japanska om va som ska hända senare. hehe ja det kan ju va användbart, bara det att jag vet va som händer sen, men nu har jag ingen aning. pappan börja snacka me mamman att jag kanske inte fattade. jo sa jag men jag e inte så jättebra på japanska. pappan vart nervig och gick därifrån. filåt! mamman försökte ett tag till, tills en tjej kom fram och sa “do you want me to expain tihis for you”? åh tack gode gud! ja tack. men tills var får jag exakt samma sak på engelska!! GAAH!! Men altl redde sig tillslut, och pengarna skulle man ge efteråt vid mottagningen. nu skulle vi vänta.ine i kyrkan va det fotoförbud. och jag som va toknervös för att göra bort mig, gjorde bort mig när jag fotade i kyrkan. wohoo!
cermonis va väl som en jag trode det skulle va. dock va prästens uttal på japanska helt åt helskotta. det va en utlänning och jag skämdes för alla västerlänningars skull. och så sprang det runt tre fotografer som va hyrda till att “fota tills ni spyr”. två kameror va även uppsatta på väggarna med stativ som de använde me fjärr rätt flitigt. efter cermonin va det fotodax utanför i ca en halvtimme. sen va det matdax.
15.000 yen fattigare och enkasse me handdukar, ostkaka och en personlig hälsning rikare fick vi konstig japaniserad fransk mat, blixtskadade ögon och ett gråtkalas. soyokas dansgrupp hade kommit dit med och de gjorde en uppvisning i lokalen med GRATTIS (näääää inte på svenska) klistrat på ryggen. himla skoj. Allt som allt va det skoj, men japanska bröllop, i alla fall västerländsk stil) är väääldigt uppstyltade. det ska hända då, det här ska hända nu osv… men jag ångrar inte att jag gick. en skoj upplevelse, och eftersom inte några av mina polare kan ta och gifta sig va det en väldigt rolig förstagångsupplevelse.
nu är hon i australien med sin man. all lycka till er !! おめでとうございます！(omedetou gozaimasu)
(förlåt mamma och pappa!!)
De va massa duktiga att ta sig från narita airport in till tokyo och sen upp till sendai helt själva. inte det lättaste när hela tokyo tågstation e lika stor som en stadsdel och alla linjer på tåg får en att tycka tt myrstackar e lättare att hitta i.